Rapport från sjuksängen

I morse var det grinigt värre här. En av arvingarna hade demonterat en annan arvinges kamratposten special edition med A3 posters – i all välmening så att arvinge 1 skulle slippa bläddra hit och dit för att få ett hum om hur hela bilden ser ut (svårt att förklara i text, men ni vet är man nitar ihop en massa affischer som en tidning, så att kattens huvud kanske är s 3 och kattens svans kanske är s 37…)

Att de två friska dessutom skulle tvingas ut i snöyran för att åka till mormor och morfar ett drygt dygn… Ja, det är inte direkt det som vänder gruffet till ljuv musik.

Det bästa (förutom smoothies och dadelbollar förstås) är en liten tur längs memory lane. Det vill sitta att jag sitter och berättar om ”hur det var när ni var små, barn…” Eftersom jag i princip har tappat rösten så gick inte det. Så tack och lov för Youtube! Här är ett par filmer som fick syskonkärleken att blomstra så pass att de till slut låg och rullade och skrattade ute i snön. Frivilligt.

Och en till (när Hedda äter upp en halv burk honung…!):

Det känns som en evighet sedan (7 år ÄR en evighet)! Jag; i rosa klänning som passade fint i parken 2011, men som skulle ha haft lite omsorg när mikrofonen fästes i kanten på strumbyxorna 🙂 Ungarna; små minimänniskor som bara tyckte att lite mixande var rena rama äventyret. (Nu tycker de att jag är en tönt som får ångest när de tvingar mig att åka helix på Liseberg och en ännu större tönt som inte vägar åka Fritt fall på Grönan…) (Ni hör mitt i snöstormen har jag redan börjat våndas inför sommarens ”måsten”!)

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

6 + fyra =